- Jaha, varför tror du att du är deprimerad? frågade läkaren.

- För att jag bara gråter hela tiden! säger jag och börjar stortjuta.

Den omtumlade läkaren går och drar ut några pappershanddukar från hållaren i väggen och räcker över dem till mig.

- Hur länge har du känt det så och vad fick dig att söka hjälp just nu? frågar läkaren med en medlidsam min som bara får mig att tjuta ännu mer!

- Jag har känt så i många år, hulkade jag fram, men den senaste tiden har jag kommit fram till att om livet inte är mer än så här, alltså om jag ska fortsätta att leva så här i kanske 40-50 år till...då vill jag inte vara med längre! Tjutandet övergick nu till ett vad jag tyckte var ett hysteriskt ylande, men läkaren knackade lite på tangentbordet och hummade.

- Jaha...hmmm, det finns ett test jag vill att du fyller i, sa han. Det heter MADRS och är ett verktyg vi använder för att gradera sinnestillståndet hos patienten och hur djup depressionen är. Genast infann sig en känsla av att testet kommer att visa att jag är fullt frisk, att det är så här livet är och att jag helt enkelt bara måste gilla läget... hemska tanke!

Jag svarade på frågorna som handlade om allt möjligt från hur jag sover till hur jag ser på döden, resultatet blev 32, vilket tyder på en ordentlig depression....det var som f..!

Jag ordinerades Fluoxetin och kuratorkontakt.