Så kom då den dagen jag bävat inför, längtat efter och faktiskt planerat inför och utifrån. Jag trodde nog i och för sig att jag skulle släpas bort av män i vita rockar eller åtminstone hamna i något psykotiskt tillstånd och skickas till akuten. Inte trodde jag att jag själv skulle beställa tid, sätta mig i bilen för att åka de 5 kilometrarna till vårdcentralen och kliva in till läkaren och säga – Jag tror att jag är deprimerad!

Jag kanske måste förklara mig lite; jag har länge vetat att den dagen skulle komma då jag inte skulle orka mer, då livet skulle komma ikapp och kräva min uppmärksamhet. Jag vet att processen kommer att bli lång och svår men att belöningen kommer att uppväga alla tårar för på andra sidan depressionen väntar livet! Det måste det göra....