Initiativlösheten är värst! Vad är det som gör att jag inte kan få kroppen att göra saker? Det går inte ens att göra saker som jag tidigare tyckte var roligt...det är sjukt! Jag kan ligga på kvällen och tänka på vad jag skulle vilja göra nästa dag och känna att det ska nog gå, men när jag vaknar på morgonen så finns det inte ett uns kvar av den lusten! Jag klarar förvisso av att genomföra de grundläggande sakerna som att ducha, borsta tänderna, klä på mig och liknande, men sen är det stopp! Det är som om den som sitter vid spakarna är försatt i "stand by-läge"!

Det är konstigt att man kan bli glad över att få diagnosen "depression"! Men för mig så innebar det att jag var berättigad hjälp och att all världens problem inte berodde på mig. Det fanns en möjlighet att jag inte var knäpp, oduglig, osäker, ful, egoistisk, inkompetent och allmänt motbjudande. Jag hade fel, jag var bara deprimerad! Hurra!!!  Ja, jag vet...det låter konstigt, men det var så jag tänkte. Att jag fått en diagnos innebar att det fanns något konkret att utgå ifrån, det fanns något att behandla! Det infann sig en känsla av förväntan...vem kommer jag att bli? Hur kommer livet att bli när jag kommer ut på andra sidan? Är det nu livet börjar? Det är nu det gäller!

- Jaha, varför tror du att du är deprimerad? frågade läkaren.

- För att jag bara gråter hela tiden! säger jag och börjar stortjuta.

Den omtumlade läkaren går och drar ut några pappershanddukar från hållaren i väggen och räcker över dem till mig.

- Hur länge har du känt det så och vad fick dig att söka hjälp just nu? frågar läkaren med en medlidsam min som bara får mig att tjuta ännu mer!

- Jag har känt så i många år, hulkade jag fram, men den senaste tiden har jag kommit fram till att om livet inte är mer än så här, alltså om jag ska fortsätta att leva så här i kanske 40-50 år till...då vill jag inte vara med längre! Tjutandet övergick nu till ett vad jag tyckte var ett hysteriskt ylande, men läkaren knackade lite på tangentbordet och hummade.

- Jaha...hmmm, det finns ett test jag vill att du fyller i, sa han. Det heter MADRS och är ett verktyg vi använder för att gradera sinnestillståndet hos patienten och hur djup depressionen är. Genast infann sig en känsla av att testet kommer att visa att jag är fullt frisk, att det är så här livet är och att jag helt enkelt bara måste gilla läget... hemska tanke!

Jag svarade på frågorna som handlade om allt möjligt från hur jag sover till hur jag ser på döden, resultatet blev 32, vilket tyder på en ordentlig depression....det var som f..!

Jag ordinerades Fluoxetin och kuratorkontakt.

Så kom då den dagen jag bävat inför, längtat efter och faktiskt planerat inför och utifrån. Jag trodde nog i och för sig att jag skulle släpas bort av män i vita rockar eller åtminstone hamna i något psykotiskt tillstånd och skickas till akuten. Inte trodde jag att jag själv skulle beställa tid, sätta mig i bilen för att åka de 5 kilometrarna till vårdcentralen och kliva in till läkaren och säga – Jag tror att jag är deprimerad!

Jag kanske måste förklara mig lite; jag har länge vetat att den dagen skulle komma då jag inte skulle orka mer, då livet skulle komma ikapp och kräva min uppmärksamhet. Jag vet att processen kommer att bli lång och svår men att belöningen kommer att uppväga alla tårar för på andra sidan depressionen väntar livet! Det måste det göra....